Det ska inte vara såhär

Februari och mars har varit två viktiga månader. Det har inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Jag har haft otur med skador som tvingat mig kvar här hemma. Där och då blir man stressad, allt man vill är att åka ut och tävla igen och göra det man ska. Men just nu är jag tacksam att jag har fått den här tiden hemma. Förutom att jag har tagit mitt körkort så har jag funderat och tänkt mycket om saker utanför banan. Det är även den här tiden som fått mig att sätta mig ner och skriva den här texten. En text som jag inte är säker på hur den varken kommer börja eller sluta, men som handlar om något otroligt viktigt.

Det var måndag morgon. Jag är glad och taggad för ny vecka och träning. Plötsligt ropar en tränare in mig för invägning med de andra spelarna i gruppen. En och en ska vi gå upp på vågen framför tränaren och alla andra spelare. Killarna börjar. “Haha jävlar vad mycket du väger” ”Har du bara ätit chips i helgen eller”. Nu var det våran tur, vi tre tjejer. Jag gick först, sakta upp på vågen och hoppades att ingen skulle säga något om mig. Ingen sa något, men efteråt sa tränaren till mig att jag hade lite högre fettprocent än en normal elitidrottare. Det var bara det han sa. Jaha tänkte jag – undra vad det betyder. Något sådant hade jag aldrig fått höra tidigare. Träningen började. Vi tränade forehand och serve, och jag har för hög fettprocent.

Det är lunchdags i skolan. Jag är så hungrig. Jag sätter mig med mina tjejkompisar och medan jag äter ser jag att de andra har tagit mycket mindre mat än vad jag gjort. Men jag är ju så hungrig. “Men gud vad mycket du äter Caijsa” “Alltså hur kan du äta så mycket Caijsa, jag är inte ens hungrig”. Vad dum jag kände mig plötsligt. Jag som hade tänkt ta en portion till.

Det är träningsläger och förmiddagspasset är avslutat. Jag sitter och knyter upp skorna medan tränarna pratar mellan banorna. “Hon har blivit riktigt fit nu. Hon har en bra kropp.” Jag vände mig om för att se vem de pratade om, sedan tittade jag på mig själv och undrade vad de säger om min kropp. “Hon rör sig mycket bättre nu också. Ja man rör sig bättre ju lättare man väger”. Jag struntade i att äta min banan.

Det är sent och snart läggdags. Jag ligger och kollar insta och någon har lagt upp vad de ätit under dagen, väldigt mycket mindre än vad jag ätit. Någon annan hade skrivit om “how to stay fit”. Man skulle tydligen inte äta kolhydrater. Samtidigt kom jag ju ihåg att jag har för hög fettprocent. Jag googlar och ser hur man får bort sitt fett. Det måste bort, som en normal elitidrottare.

Ovan läste ni bara några exempel på vad vi tjejer kan få höra och uppleva, ibland varje dag. Det här är vår verklighet och blir även vår faktabok. Det här var min faktabok under några år. Folk kastar ur sig kommentarer överallt om hur vi borde se ut eller vad vi ska och inte ska äta. Om vi inte läser om det på våra sociala medier så hör vi det runt omkring oss från föräldrar, tränare eller andra spelare. Vi hör det från folk som faktiskt inte alls har koll varken på hur vi mår eller har kunskap om hur en elitidrottare ska se ut eller äta. De här kommentarerna blir ändå det enda vi hör. Så vad ska vi tro? Jo vi litar på det vi hör.

Jag skulle tydligen få ner min fettprocent, man skulle väga mindre för att röra sig bättre och uppenbarligen äter jag mycket mer än alla andra. Varför? Ingen aning där och då. Men jag gjorde det jag trodde var bäst för mig och min satsning. Jag slutade äta tillräckligt för att gå ner i vikt och få ner min fett procent. Jag trodde på allvar att detta var rätt för mig, att detta skulle göra mig till en bättre tennisspelare. Under det här året spenderade jag nästan alla mina vakna timmar på dygnet att tänka på mat och hur jag skulle äta. Det här året var det värsta året i mitt liv och jag hade inte alls lika mycket energi att träna som jag brukade att ha. Jag slutade att få min mens. Jag trodde det var normalt för att jag tränade så mycket. Under den här tiden kom flera personer fram till mig och sa att jag hade blivit mycket starkare, baserat på hur jag såg ut. Men nej, jag hade inte blivit starkare, varken på gymmet, på banan eller i huvudet.

Jag vet att det finns så många tjejer som har och har haft det mycket mycket tuffare och allvarligare än vad jag hade. Det finns personer som hamnat i livshotande lägen på grund av att de svälter sig själva. Jag hade aldrig en riktig ätstörning, men det kanske bara berodde på att jag blev utbildad av en kostrådgivare från Sveriges Olympiska Kommitté, precis innan det gick för långt. Jag vet också att det finns så många fler som har en skev relation till mat på grund av okunskap än vad vi tror. Den du minst anar kan också trilla dit. Och det måste få ett slut, det är inte värt att träna så mycket som vi gör om vi svälter oss själva och förstör vår hälsa.

Självklart förstår jag att en kommentar om hur mycket någon äter ofta inte alls är menat att vara något negativt, utan mer som ett skämt. Jag vet att tränarna och de på läktaren som säger saker om våra kroppar inte heller vill att vi ska svälta oss själva. Men, de här kommentarerna är det enda vi hör och de sätter fart på fel tankar. Lägger man även ihop alla dessa kommentarer från skola, träning och sociala medier så blir det väldigt mycket. Och nej, man kan inte bedöma om en person blivit starkare bara genom att se på hens kropp och det är långt ifrån normalt att ha utebliven mens, oavsett hur mycket man tränar. Man kan inte alls bara gå ner i vikt för att röra sig bättre på banan och det är fullt normalt att vi alla äter olika mycket, oavsett om vi tränar eller inte.

Jag vill verkligen kämpa för att vi ska få ett slut på ätstörningar. Vi ska må bra. Jag vill tillsammans med Svenska Tennisförbundet arbeta för att kunskap om kost blir minst lika viktig som kunskapen om hur vi värmer upp, slår en forehand eller hanterar stress. För det spelar ingen roll hur mycket vi tränar om vi sedan inte äter. Vår faktabok ska vara en riktig faktabok, en faktabok som inte baserar sig på kommentarer som kastas ut från icke kunniga personer runt omkring oss. Jag vill att vi slutar kommentera andras kroppar, hur mycket vi äter och vi slutar med offentliga invägningar.

Vår hälsa ska alltid prioriteras först.